Autism och empati: myten om den kalla autisten

Få myter om autism är så seglivad och så fel som den att autistiska skulle sakna empati. Bilden av den kalla, känslolösa autisten lever kvar i populärkulturen – men både forskning och erfarenhet pekar åt rakt motsatt håll. Många autistiska känner andras känslor extra starkt. Svårigheten ligger någon annanstans.

Två sorters empati

Det hjälper att skilja på två saker. Det ena är att läsa av vad någon känner utifrån ansikte, tonfall och outtalade signaler – det kan vara svårare vid autism. Det andra är att bry sig om och påverkas av andras känslor – det är ofta lika starkt eller starkare. Att inte alltid se att någon är ledsen är inte samma sak som att inte bry sig.

Varför empatin inte alltid syns

• Den uttrycks annorlunda. Omtanke kanske visas genom att lösa problemet snarare än att spegla känslan.
• Den blir överväldigande. Att ta in andras känslor så starkt kan leda till överbelastning – och att man drar sig undan, vilket lätt tolkas som likgiltighet.
• Signalerna missas. Subtila ansiktsuttryck och undertoner är svårlästa, så reaktionen kommer sent eller uteblir.
• Maskering döljer den. Energin går åt till att hålla fasaden, inte till att visa vad man känner inombords.

Varför myten är skadlig

Föreställningen om bristande empati gör verklig skada: den får autistiska att framstå som kalla, urskuldar att man behandlar dem illa och får många att tvivla på sin egen värme. Sanningen är att en tyst, undandragande person mycket väl kan vara den som känner allra mest. När empatin blir för intensiv behöver nervsystemet en väg att dra sig tillbaka och hämta andan:

Den här texten är till för igenkänning och kunskap – inte för diagnos eller medicinsk rådgivning. Bara en legitimerad vårdgivare kan utreda, ställa diagnos och skriva ut behandling. Vill du ha en första fingervisning kan du göra vårt test, men det ersätter aldrig en utredning.

Läs vidare: Maskering · Sensorisk överbelastning · Autism och relationer